1. Köp ett gammalt hus med förskräckligt klickgolv i furu.

2. Riv skyndsamt ut nyss nämna klickgolv MED underliggande grönt lager av knirr-reducerande skumgummimadrass.

3. Lägg hela rasket under en presenning inväntande på transport till tippen.

4. Täck presenningen med lite plank och annat, det blir bra.

5. Gå in, vissla lite, kolla väderrapporten.

6. Jasså, Stormen Gorm, vem kunde ha gissat det?

7. Gå ut dagen efter, jasså, inget klickgolv, inget skumgummi, och nämen, ingen presenning. (Iofs, ingen skorsten och inget tak heller..) Undrar vart det tog vägen?

8. Under veckovis, månadsvis se goda grannar rada upp skumgummibitar i grönt på stengärdet, hitta små bitar kilometervis hemifrån. 

Hundra år från nu, när vi sedan länge är begravda ska våra barnbarnsbarnbarn promenera i Hualtaskogarna och andäktigt hitta en grön liten bit, minnas oss och le lite inåtvänt och titta i fjärran. 

I sju och ett halvt år har jag längs husväggen trevat mig i beckmörker ut till tvättstugan. Vi har mörkt här i skogen.

I sju och ett halvt år har vi sagt att men det vore väl helt trevligt med en lampa på knuten där, och i sju och ett halvt år har vi nickat gemensamt varje gång mörkret kommer, ska detta månne bli året då det lyser på min väg till tvättstugan?

Varje år kommer något annat projekt ivägen, och jag går där och trevar och mobillyser med tvättkorgen under armen. Men idag hörni, lagom till att det är ljust dygnet runt, hände det! En lampa! Uppsatt! Med ström! Och ljus! Jag ska fan ha ensamfest utanför tvättstugan ikväll när det har blivit mörkt. Dans och drinkar. 🥳💃🏼🥂 Eller nej, visst ja. Soffa och Alvedon.

Hemma. Karantän. Feber. Halsrassel. Provtagning. Less. Ge mig nu bara den där coronaskiten så det är över sen. 

Naturligtvis är jag rastlös. Spankulerar omkring ute, funderar på hur valpsäkert vi ens har det. Bestämmer mig för att plocka upp dom där jäkla porslinsskärvorna jag såg häromdan vid stenmuren. Små valptassar på strövtåg gillar inte skärvor. Inte små barnbarnsfötter heller för den delen. 

Det blev ett lite större projekt än jag tänkt. När jag lyfte på lite skärvor uppenbarade sig fler skärvor. Och fler. Och kaffekoppar. Vasar. Gamla skålar. En halv potta. Och en stupränna i zink. Och en sönderrostad kittel allt förmodligen en gång legat i när nån bestämde sig för att gräva ner skiten. Den går dock inte att rubba då ett träd vuxit upp i mitten. 

Och såklart kan jag inte låta bli att frossa i gamla mönster och stämplar och färger. Så är det ju med mig. 🤷🏼‍♀️

All världens samlade information, fakta och kunskap, lätt sökbar. Fantastiskt. Sociala medier, älskar det. Jag som roas av ord, vrängningar, att interagera via text. Att läsa, gråta en skvätt, gapskratta i nästa sekund, scrolla förbi eller grotta ner sig i, välj själv. 

Sen blev det plötsligt så, att det inte bara fanns fakta att söka på internet, utan även folk som TYCKER eller ANSER eller KÄNNER eller SÅ ÄR DET FÖR DET SA MORFAR. 

På senare tid är ju anti-vaxxers och covid-förnekare ett lysande exempel. Sorkhålen på internet dessa människor hittar "fakta" i är djupa. Icke desto mindre kallar dom det fakta. Och känner djupt i sina själar att det ÄR SÅ. Och i en diskussion har dom många, vad som verkar vettiga argument. Dom startar demonstrationer och folkrörelser och de får många tusen människor att faktiskt tro att nej, covid är en bluff, och ja, vaccinet innehåller ett microchip som ska spåra dig resten av ditt liv...

Hörni, vet ni vad? Skulle någon få för sig att spruta in ett microchip i mig via vaccin säger jag: Be my guest. Vill ni spåra mina mkt spännande rundor mellan jobb, grönsaksland, barnbarn, dusch, skog och säng så kan jag bjuda på det. Om det nu får någon myndighetsforskare någonstans att få lite gåshud. Varsågod. 

Nu faller ju detta på sin egen rimlighet faktamässigt, men där ute *pekar mot horisonten* finns det folk som TROR så. Och får andra folk att tro så. Och hittar understöd och "fakta" på internet att det faktiskt ÄR så...

Det är lite scary. Jag har fullt fungerande, normalintelligenta personer i min närhet som säger att det är så. Själv är jag lite förbannad att jag måste invänta vaccin för jag var för "ung" för att ingå i första vaccingruppen på jobb. (*host*56)

Ja. 

Vi väntar barn förresten. En hårig variant. Beräknad nedkomst i maj. Beräknad hemkomst i juli. Mannen som länge var negativ till detta sitter nu om kvällarna och googlar "familjesäng" och "gigantisk hundbädd" som om det vore det nya svarta. 

Har just i dagarna kommit på att det är JÄTTEBRA om man har två olika matlagningspenslar, en för att pensla kött med diverse starka marinader och rubs med väldigt ofta, massor av vitlök, och en för att pensla bröd med ägg/fil/vatten.

Ni kan tacka mig sedan för detta tips.

Mvh, hon med oväntade smaksensationer på bullarna.

Första Post-Bondförkylning/Corona Light motionen avverkades idag med en enda hostning på hela rundan.  Enda incidenten var när jag kom hem.

Eftersom jag är lite eljest bestämde jag mig för att pressa i min runda lekamen i min mkt snygga motionsvarseljacka från forna tider då jag var *harkel* lite mer vältränad och lite mindre rund på mitten. Sagt och gjort, jag ålar mig i den, det är en anoraksmodell utan dragkedja givetvis. Liknar nu en gul falukorv med reflexer. Mkt snygg. 😍

Nåväl, tänker att det får jag väl bjuda på. Kommer hem efter motion, vääääldigt varm och väääldigt i behov av en toalett. Trär jackan lite snabbt över huvudet och smack, där sitter jag fast med armarna om mig själv i någon slags illgul tvångströja. Kommer varken hit eller dit och svetten lackar och jäddrar vad jag behöver den där toaletten just nu.

Funderar på att ringa efter hjälp när jag sitter där på toaletten som en motsträvig kåldolme, men det finns gränser även för mig vad jag bjuder på. Lyckas till slut knixa till lite med ena axeln och ääääntligen kom jag ut ur åbäket. Paniken! 😅😅😅

Tycker Guden af Bloggar det var på minsta sätt ok att jag skulle behöva be min käre inte så subtilt nedlåtande make att öht hitta in att lägga ett inlägg igen? Jaja, vi har en del lära känna varandra lottalevererar.se

Jag har haft några stycken genom åren. Bloggar. Dom har runnit ut i sanden efter x antal tid. Jag har tröttnat. Ämnet har varit för smalt. Eller för brett. Eller fel.

Men nu. Är världen redo. Och kanske jag med.

Hänger ni med?